Related Paintings of unknow artist :. | The garden of Count Johann of Nassau-Idstein | European city landscape, street landsacpe, construction, frontstore, building and architecture. 350 | Gallery of the Louvre (mk05) | The sacrifice of isaac | victoria och albert med nagra av de nio barnen |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Laurent Pecheux
1729-1821
Hippolyte Flandrin
1809-1864 Hippolyte Flandrin Location Painter and lithographer, brother of Auguste Flandrin. He was initially discouraged from fulfilling his early wish to become an artist by Auguste lack of success, but in 1821 the sculptor Denys Foyatier, an old family friend, persuaded both Hippolyte and Paul to train as artists. He introduced them to the sculptor Jean-Francois Legendre-Heral (1796-1851) and the painter Andre Magnin (1794-1823), with whom they worked copying engravings and plaster casts. After Magnin death, Legendre-Heral took the brothers to the animal and landscape painter Jean-Antoine Duclaux (1783-1868). Hippolyte and Paul had both learnt the techniques of lithography from Auguste at an early age, and between the ages of 14 and 19 Hippolyte produced a number of lithographs, which he sold to supplement the family income. Many reflected his passion for military subjects (e.g. Cossacks in a Bivouac, c. 1825; Paris, Bib. N.). In 1826 the two brothers entered the Ecole des Beaux-Arts in Lyon, where Hippolyte studied under Pierre Revoil. Showing a precocious talent, he was soon advised to move to Paris, and having left the Ecole des Beaux-Arts in Lyon in 1829, he walked to the capital with his brother Paul; together they enrolled in the studio of Ingres. After several unsuccessful attempts, Hippolyte won the Grand Prix de Rome in 1832 with Theseus Recognized by his Father (1832; Paris, Ecole N. Sup. B.-A.), despite having suffered from cholera during the competition. His success was all the more spectacular given the general hostility to Ingres; Hippolyte was the first of his pupils to be awarded this prestigious prize. Hippolyte arrived in Rome in 1833; Paul joined him there in 1834. After first working on such subjects as Virgil and Dante in Hell (1836; Lyon, Mus. B.-A.), Hippolyte developed a taste for religious works during this stay. From 1836 to 1837 he worked on St Clare Healing the Blind for the cathedral in Nantes, winning a first-class medal at the 1837 Salon, and in 1838 he painted Christ Blessing the Children (Lisieux, Mus. Vieux-Lisieux), which was exhibited at the 1839 Salon.